![]()
För mig har det alltid varit en självklarhet att få idrotta på mitt modersmål. Så naturligt, att jag egentligen aldrig tänkt på det. Nu känns klimatet annorlunda, i samhället, men inte inom idrotten.
Finland är ju ett speciellt land, med två officiella språk enligt grundlagen, finska och svenska. Mina rötter finns ute i den finlandssvenska skärgården, på Tjuvö i Pernå. Som fiskarson i ett enspråkigt svenskt samhälle behövde jag länge bara ett språk - svenska.
I idrottssammanhang kom jag senare i kontakt med det andra språket, finskan. I min hemmaklubb, Lovisa Tor, var idrottskulturen redan i slutet av 1970-talet tvåspråkig. Idrottare som jag såg upp till i föreningen hette Järventaus, Mäkelä, Kaukas, Hurtta, Sinisalo, Kupari... Ingen finlandssvensk klang i idrottarnas efternamn och det kändes inte alls konstigt.
Trots språket hade vi en sak gemensamt – idrotten.
"Hur täcks ni?"
Riksdagsledamot Mats Nylund ställde frågan i riksdagen: ”Hur täcks ni?”. Han försvarade de grundlagsenliga rättigheterna att få vård på svenska och Nylunds protesttal mot regeringens jourreform var klockrent.
Vi som mest sysslar med idrott har haft det lättare. Idrotten tycks vara förenande. Klyftorna är åtminstone inte så stora. Du får se annorlunda ut eller tala ett konstigt språk, om du sysslar med idrott.
Trots att medierna, speciellt de sociala, fylls med nyheter om det ångestfyllda klimatet i Finland, känns idrottskulturen tolerant. Jovisst, jag är blåögd, men det finns knappt någon språkpolitik inom finländsk idrott.
Visst, jag hör ibland kränkande uttryck, speciellt vid fotbollsplanerna, då det hettar till. Min tolkning är ändå att detta inte är förknippat med idrotten, utan bör sättas i ett större perspektiv, i den samhälleliga kontexten. Jag tycker att idrotten mår bra, jämfört med t.ex. språkpolitiken som varit aktuell inom social- och hälsovårdsreformen.
De sannfinländska ungdomarnas videoinslag om skolsvenskan är inte ens värt att kommentera. Korkade kommentarer på idrottsarenorna känns som ”småpotatis”.
Språken går hand i hand
Det här är ett knepigt ämne. Jag tar en paus och blickar ut genom vardagsrumsfönstret. Där borta på några hundra meters avstånd ser jag en gård fylld med kultur, kanske man kan kalla det för språkkultur.
Här i Torsby, på den där gården i Pernå socken, föddes Mikael Agricola för drygt 500 år sedan, ca år 1507, tror man. Det är han som kallas för det finska skriftspråkets fader, eftersom han publicerade den första tryckta boken på finska, ”Abckiria”, och sedan översatte bl.a. Nya Testamentet till samma språk.
Ännu idag tvistar forskarna om hans hemmaspråk var finska eller svenska. Det känns overkligt och samtidigt helt naturligt. Språken går hand i hand, åtminstone här på de östnyländska ängarna.
Kalevaspelen ett fungerande exemepel
De finlandssvenska idrottsföreningarnas idrottare presterar bra resultat, speciellt på det nationella planet. Det är till exepmel alltid roligt att vara på Kalevaspelen, alltså på de finländska mästerskapen i friidrott. (Notera att jag inte skrev finska mästerskapen...) Det är roligt, också därför att vi klarar oss så bra.
På Raatti-stadion i Uleåborg i somras tog SFI:arna 13 dam- och 10 herrmedaljer, av totalt 120 medaljer som delades ut. Simpel matematik ger 19,2 procent av medaljerna. Ett lika simpelt konstaterande är att SFI:arna är överrepresenterade på prispallen. Vi finlandssvenskar är trots allt bara drygt fem procent av Finlands befolkning.
Noterbart är också att många idrottare i de finlandssvenska föreningarna faktiskt har finska som modersmål. Man vill väl uppleva den samhörighet som råder inom minoriteten och som uppenbarligen ger resultat.
På tävlingsplatsen har det också skett en förändring. Allt oftare bemöter tävlingsspeakern svenskspråkiga på just svenska. Dessutom försöker man till och med uttala de svenska namnen korrekt. Detta stärker också vår identitet. I tränarkåren finns inga motsättningar. Ingen har längre någon SVUL-, AIF- (fi. TUL) eller CIF-stämpel i pannan, som fallet var för några decennier sedan.
Länge leve finlandismerna!
Jag vill få sagt att det är trevligt att på idrottsplatserna leva i ett språkligt sammelsurium. Det är unikt att tränaren instruerar sina adepter på bägge språken, samtidigt. Det är enastående att alla tycker att det är helt normalt. Det är inte på många platser i världen som det är så här. Länge leve finlandismerna!
Den här kulturen måste vi bevara. Det är vår plikt att se till att våra barn får idrotta i en trygg miljö - på finska, svenska eller på något annat språk, i ett 100-årigt Finland! I västvärlden är det närmast Kanada som kan jämföras med oss. Också det ett officiellt tvåspråkigt land där man lever på engelska och franska, sida vid sida, och speciellt inom idrotten.
Respekt – Kunnioittaminen! Respect – Le respect!
Glenn Lindholm
